Roxy

En hund har bosatt sig hos oss. En lurvboll som väger 8,5kg och snart fyller 8veckor. Hon är av rasen Leonberger och är hemma från Jämsänkoski. Hittills vet jag inte så mycket om henne. Vi lär känna varann. Hampus tycker hon om då de är lila stora. Hon sover dagarna och gnäller nätterna än så länge. Idag är vi här i Harsböle men stackars Roxy får inte komma in för hon är inte rumsren ännu. Men vädret är fint och ungarna trivs här så mikäs tässä ollessa.

Slutspurt

Jag skickade in min gradu till min handledare 30.5 med meddelandet att jag tycker det räcker nu. Han svarade förra torsdagen och konstaterade att texten duger men att lite finslipning krävs. Det kan jag väl göra tänkte jag. Så imorgon skall jag sätta mig och knattra. Jag tycks bli magister till hösten. 4 år folks. Magister på fyra år. Jag är ganska stolt här. Men okej, ska plita det sista ännu.

Här hemma har det varit en berg-o-dal bana utan like. Tyvärr. Men vi går mot ljusare tider. Men ungarna växer och mår bra, jag själv går framåt, uträttar, presterar, håller ihop allt.

Och om allt går som planerat får vi en liten familjemedlem till på sommaren. En lurvig en. Hjälp. Jag skulle aldrig ha hund. Och här har jag hittat mig sedan jag kom hem från Brasilien på hankikoira.fi . Karln har alltid haft hund så han tycker ju det är kiva. Jag själv tänker att om int nu så när då? Många tycker vi är galna och jag blir nog lite stött emellanåt då någon säger: ”skaffa nu int för allt i världen hund”.

”det binder er så mycket”

”de äter massor”

”hur ska du orka med allt”

”de kostar massor”

”du måst ju skola den också”

Nä vet ni jag visste int något av det här, tack att ni delar med er. Ja alla är inte helt negativa måste jag ju tillägga, folk har ju hund och är hundmänniskor. Men de som känner mig och min familj och allt, man tycker ju att det då skulle finnas en vetskap att jag kanske nog tänkt igenom dethär. Om jag vill ha en hund skall jag väl få skaffa en och glädjas åt att jag snart (vi, alltså vi, familjen jaja) får en lurvboll.

Okej, det om det. Måste bara få ut det.

Gradu gradu gradu

Mitt graduskrivande kom igång först igår. Lillis fick rör i öronen och kitarisan opererades bort förra veckan och har varit sjuk sedan dess så inget skrivande för mig nej. Jag har nu 34 sidor hopskrapat, 16 kvar. Tungt. Jag tycker ju att jag redan skrivit allt.

Jag blev erbjuden ett klasslärarjobb i Esbo. Detta resulterade i att jag måste göra det obehagliga och ringa upp Helsingforsskolan och meddela att jag tyvärr inte kan börja arbeta hos dem ändå. Min nya arbetsplats är i Hagalund och med tanke på små barn och arbetsvägen och faktumet att mina föräldrar bor i Hagalund är det det absolut bästa beslutet. Jag väntar med spänning på mitt nya jobb. Skall bli så attans skönt att få börja jobba, ha redig struktur på dagarna och det viktigaste: en inkomst som betalar en räkning eller två.

Hampus tassar framåt säkrare för varje dag, han växer så det knakar. Nätterna sover han om han är frisk. Vi vet ganska säkert då han somnar till natten om han är sjuk eller inte. En hel natts ostörd sömn brukar betyda frisk unge.

Se vad stor han blivit!

Mini igen har börjat sommaridrottsskola, varje måndag springer hon och hopparlängd på en idrottsplan nära oss. Hon njuter av att få sporta, hennes bästa vän är i samma grupp så de ses varje måndag där. Det här är jättekiva då de är på olika daghem så om inte vi föräldrar ses så ses inte flickorna heller.

Förra lördagen var det Minimarathon, Mini deltog och Hampus och jag hejade. Ett jättekiva evenemang för ungarna. Mini sprang hela kilometern, en liten truddelutt visslade hon också på vägen, haha.

Stolt medaljör
Löparen gick med på en beundrarbild

Long time no see del 2

Förlåt mig, det har inte varit meningen att glömma bort bloggen. Det blev bara lite mycket med min praktikperiod och ja, allt.

Nu är den fördjupade praktiken förbi och jag skall lämna in min portfolio till handledarna på Uni. Sen skall jag skriva färdigt min gradu.

Jag skulle börja skriva igår. Men båda småttingarna fick spysjuka. Så här sitter jag hemma med dem och kan glömma allt vad som heter egna grejer. Hampus är ganska förutsägbar om han skall spy och Mini är så stor att hon rusar till toaletten. Så ganska lätt är det. Eller det kunde vara svårare tror jag.

Annars mår vi bra. Hampus går stadigare och stadigare. Han älskar sin cykelhjälm och skulle gärna ha den på sig hela tiden. Hoppas det håller i sig ända till högstadiet då hjälmarna brukar vara mindre pop.

Jag har fått jobb. Jag skall jobba som klasslärare i Helsingfors nästa läsår. Det kommer att bli jätteskönt att börja jobba, men det förutsätter att jag får min gradu skriven. Snälla barn kan ni hållas friska?

Jag har aldrig sett mig som klasslärare men jag ser det definitivt som en utmaning och väntar med iver på det inkommande skolåret.

Och bonusdottern fyllde 18. Nu är hon myndig och jag känner en enorm lättnad. Nu är det liksom frivilligt allt från mig till henne. Det är så svårt att förklara, det känns så tudelat med henne emellanåt. Jag hjälper så gärna och stöder henne, jag vill se henne må bra. Men ni som har svåra förhållanden med era tonåringar kanske förstår, emellanåt blir allt bara fel, och svårt. Jag tror ändå starkt på henne, det blir bra.

Long time no see

Riktigt kort. Sitter o får mina naglar fixade första gången på ett år. Karln blev trött på att lyssna på mitt jomande om inflammerade nagelband och lovade betala, haha.

Max har börjat gå! Tassar fram lite i taget, snart slutar han säkert krypa helt. Så har han fått sina första kindtänder, stora killen!

Mini har bestämt sig för att lära sig cykla, denna morsa fick ta rollen som föräldern med ett hurja tålamod. Det har jag inte med Minis temperament överraskade mig. Hon kan plötsligt få en total melrdown och kasta cykeln och storgråtande rusa in. I shit you not, min lugna lilla Mini. Not so much då de kommer till cykling.

Men annat, Max blev sjuk för en vecka sedan och har varit hemma från dagis och tillfrisknat i lugn o ro. Idag blev han på dagis och vinkade till mig utan gråt. Så det var då det, han klarar sig officiellt på dagarna utan mig.

Vårkänslor

Stockholm var underbart. Att åka med två tonåringar, en ett- och en fem-åring är inte självklart någon lyckad kombo. Men den här gången var det lyckat. Mini var totalt eld och lågor då hon fick vara med sina storasyskon. Första kvällen åt vi den traditionella buffén, Ingen blir säkert förvånad då jag säger att Hampus nästan åt mer än tonårskillen. Ett litet matvrak, min Max. Kvällen avslutades med mumindisco och barnen somnade som små ljus.

I Stockholm besökte vi Vasamuseét och det var en succé. Mini funderade länge på Ivar, Helge och Adam som omkommit i olyckan. Jag rekommenderar Vasamuseet varmt. Från Djurgården gick vi in till centrum och åt en glass, sedan bar det av till Stockholms hästbutik varifrån tonårstjejen ville göra några uppköp. Vädret var härligt i Stockholm, solen strålade och vårvinden var uppfriskande. Max hade jag i en bärsele på ryggen hela dagen, jag har en jättefin rock som lämpar sig för bruk med bärsele då den har en panel man kan fästa på antingen ryggen eller magen. Då tiden i Stockholm började ta slut hoppade. Mat nästa och lite poolhäng i Sunflower oasis. Så skönt då Mini och jag var på damsidan och Karln och tonårskillen hade Max på pojkarnas sida. Jag fick sitta i bastun. I fred. Kasta bad. Njuta.

Kvällen avslutade även denna gång med barndisco. Jag hade ju födelsedag på lördagen så måste nog säga att det var en riktigt fin födelsedag. Fick en arbetsväska i födispresent, och att fylla 39 känns inte så illa.

Samtidigt låg en sordin över dagen då min klasskompis från Arcadatiderna blev jordfäst på lördagen. Han dog plötsligt och oväntat i början av mars. Jag vet inte ännu hur jag formulerar mina känslor till ord, jag måste ta det i ett annat inlägg.

Igår fick jag också min gradu öppnad efter en paus på ungefär tre månader. En hel sida fick jag skrivet. Bra jag. Några arbetsansökningar skickade jag också iväg. Jag skall ju börja jobba på hösten. Underbart! Jag lämnar er med en bildkavalkad av vårt veckoslut.

cof