Blockfest

Här är jag. Vad tänkte jag månne på? Jag köpte biljetter åt min tonåring och mig själv vid nyåret då jag visste att han ville gå men inte en chans att jag låter min 16-åring gå ensam, eller ännu bättre, han föreslog att han och hans kompisar skulle hyra en airbnb bredvid festivalen. Hmm… Låt mig få tänka på saken.. Nej.

Så här hittade jag mig själv.

Skulle gärna ha kommit hit ett par år sedan, men tyvärr har livet kommit emellan och det har inte blivit av. En sak som händer med åren är att man liksom inte känner igen artisterna på samma sätt som tidigare. I mitt fall betyder det att de enda artister jag helt själv känner igen är JVG, Reino Nordin och G-eazy. Tack vare tonåringen har jag emot min vilja även blivit introducerad till någon som kallar sig Ski mask and the slump god. Jag trodde länge, tack vare en viss film, att det var slump dog. Men nej.

Så hittade jag mig alltså köandes in till festivalen, jag och alla tonåringar som klätt på sig i avig ordning.

Ja, jag hade ju kunnat bara köra killarna (tonåringen har 3 kompisar med) till festivalen och komma efter dem efter midnatt men det tänkte jag inte på då jag köpte biljetterna.

Hejs svejs!

Första arbetsdagen

Jag är så hurja pepp på att börja att jag har svårt att hålla mig. Imorgon kommer eleverna och det känns som om jag hoppar på ett rusande tåg i full fart och tåget stannar typ nästa år. Nästan alla kolleger jag träffat och sagt vilken klass jag skall ha svarar med ”ja de är ju ganska livliga” . Snacka om att försöka förhålla sig neutral till de stackars ungarna. Men det kommer att bli så roligt att träffa alla barn. Tänk vad lyckligt lottad jag är som får jobba med det här.

Ikväll skall jag tyvärr först föra Max till öronläkaren och sedan först jumpa, men han lär få öronproppar o det blir bra med det. Han verkar inte alls sjuk. Men öronen rinner. Blä.

En ny vardag

Karln har kommit hem. Jag är inte ensam mer. Mini konstaterar emellanåt då karln är på jobb att han kommer hem idag, inte någon lång arbetsresa mer. Hon saknade honom så mycket på sommaren. Det gjorde vi nog alla. Inte minst jag. Nu började en helt ny vardag för oss, med två föräldrar som är med 100%, mig mycket ovant och jag tror jag behöver lite hjälp på vägen.
Jag steg igår in på min nya arbetsplats. Nu skall jag planera allt. Då det hela känns övermäktigt påminner jag mig själv om det viktigaste, eleverna. Jag får vara klasslärare för 22 underbara barn, varje personlighet får jag lära känna. Helt underbart.

Roxy har vuxit. Hon är en 16kg bjässe redan. Lite tråkigt då hon måste vara ensam på dagarna då vi är i skolan och på jobb men hon växer hela tiden och det blir lättare och lättare.

Jag tänkte försöka cykla de flesta dagarna till jobbet. 17km är det hemifrån till skolan. Ganska bra lenkki blir det, igår blev jag överraskad av ett ösregn som förföljde mig hela hemvägen men jag tänkte inte låta det störa mig. Det tar mig ungefär en timme att cykla till skolan, det får bli min egentid under dagen.

Jag skulle ladda upp en massa bilder men det får bli till en annan gång.

Jag lever

Tonåringen kom hem 16:30, jag frågade om han är hemma en timme förrän han rusar ut med kompisarna. 18:00 ska han iväg. Kan jag gå på lenkki om jag är tillbaka före 18, kan han alltså hålla ett öga på småsyskonen o valpen? Jo det kan han väl…

Vah? På riktigt?? Yaaaaaaasssss!!!

Snabbt som attan bytte jag om. Lämnade telefonen och tog en radio med och iväg. Jag hatar att springa men nu måste jag få en paus.

Nu är jag nyduschad, röd som en tomat i fejset, men sprang min 7km på 35min. Här är en nöjd en.

Frågor

Jag kom idag på den strålande idén att föra Max och Matilda på glass till Iso Omena. Samtidigt skulle Roxy få testa hur det är att gå i ett köpcentrum.

För att göra det hela lite svårare så hade jag varken vagn eller bärsele med för Max. Insåg detta redan i bilen men tänkte att det går säkert bra.

Nej, jag hade fel.

Vi parkerade bilen och alla hoppade ur. Max ville gå själv. Bland alla bilar. Roxy hade inte bråttom någonstans. Matilda gjorde sitt bästa med att hålla reda på sin lillebror. Hon är ljuvlig. Jag höll alltså på att kreverat redan före vi kommit till hissen. Hissen gick bra och vi hittade oss vid Kittys milkshake. Max rusade iväg till H&M, Matilda rusade efter. Roxy satt snällt vid mina fötter och väntade på glassarna. Max for omkring som ett Jehu och jag var ständigt orolig för att Roxy sku lämna en pöl efter sig. En Leonberger valp på 11kg lämnar inga små pölar efter sig. Då glassarna äntligen kom bestämde jag mig för att de fick avnjutas i bilen. Skit samma om ettåringen häller ut sin milkshake över hunden. Jag kan inte vara i detta köpcentrum en sekund till.

Men Roxy vill inte in i hissen. Great. Jag har Max i famnen, kan inte lägga ner honom för han står inte stilla. Kan inte föra honom först för tänk om dörrarna går fast. Okej, tar Roxy under andra armen. Att ha ett barn på höften och lyfta en stor valp med en hand samtidigt. Inte något jag rekommenderar.

Detta var enda bilden jag fick. Inga glansbilder här inte.

Så kom vi hem och Roxy fick ett ben. Men har ingen aning om hon kissat under sig eller har hon badat i sin vattenskål.

Jag orkar inte.

Frågorna var alltså typ ”är jag galen?”

Det börjar arta sig

Man kunde kanske inte tro att jag nästan kreverat redan idag då man ser på bilden

Morgonen började alltså med att jag hörde Max vakna och ropa sitt sedvanliga ”Mammaaa, kakkaa!!” utan att för den delen betyda att han ens sku behöva gå på pottan. Nåh, jag ropar att mamma kommer men för först Roxy ut. Han börjar böla. Kan inte hjälpas, hunden måste ut. Så jag lyfter ut hunden som lägger sig ner på marken oförstående varför hon blev hitflyttad, hon hade ju bara vaknat. Jag lämnar hunden ute och skyndar upp till övervåningen efter en bölande Max och då påminner Matilda att jag lovat göra bananplättar till frukost.

Suck ja, jag håller vad jag lovat. Vi går ner. Jag tvättar Max som denna gång verkligen var i behov av ett blöjbyte. Han blir ifrån sig då jag lämnar honom igen för hunden är ännu på gården. I samma ställning som jag lämnat henne. Så det var helt onödigt att föra ut henne. Lyfter in henne tillbaka, ger henne mat. Nåväl, så blandar jag plättsmeten och börjar steka plättar, ropar åt Matilda som kommer ner och sätter sig till bords. Max gnäller vid mina ben för han är hungrig och tror jag lämnar honom utan mat. Det kommer älskling det kommer.

Plättarna blir färdiga an efter och ungarnas miner blir gladare. Själv får jag kaffet och rinna, snaaaaart får jag kaffe. Matilda frågar kan hon får socker o sylt. Nej, det här är frukost inte efterrätt. Så surar hon en stund men plättarna går ner. Kan hon hjälp Max att skära sina plättar. Nej. Otacksamma unge säger jag. Här stiger jag upp och fixar allt så de ska ha det bra och jag ber om lite hjälp och svaret är nej. Sablar säger jag.

Äntligen har ungarna ätit, de går o tittar på tv och jag städar köket, äter ett par plättar själv, det blev min frukost. Så för jag hunden ut som äntligen uträttar sina behov och kan lyftas in tillbaka, ute kan jag inte bli för Max tror jag lämnar honom för all evighet och bölar på terassen.

Nu är klockan 9:30, ungarna är uppe och leker, jag har fått min andra mugg kaffe framför mig och läser gårdagens tidning (dagens har jag inte hunnit efter ännu). Nu blir det en dag av det här också.

Att ha en hundvalp och en parvel

Om man räknar hundåldern med systemet 7 gånger människoålder har jag två lika gamla ungar här. Hampus är 1,5 år och Roxy är i människoålder snäppet över 1.

Suck. Var är Hampe? Var är Roxy? Båd tultar runt som yra höns. Jag är utmattad redan klockan 8 på morgonen.

Karln är alltså borta en månad framåt. Jag är ensam med Matilda, Max och Roxy. Ensam. Med barn, toddler och hundvalp.

Jag måste ändå medge att jag lite skrattar åt mig själv då jag ju nog blev varnad ett antal gånger.

Hah, joke is on me.